Den internationella adoptionsverksamheten står inför viktiga etiska
ställningstaganden på 2000-talet. Det är alldeles uppenbart att den
moralfilosofiska kompassen svängt genom adoptionernas 30-åriga historia. När
de internationella adoptionerna startade i stor skala, skedde det parallellt
med den internationella solidaritetsrörelsen som präglade mycket av det
ideella arbetet under 60- och 70-talen. De globala orättvisorna kunde
mildras genom att några av de övergivna barnen kunde erbjudas en framtid
genom adoption. Självfallet var också den egna oönskade barnlösheten en
viktig faktor redan då, men i förhållande till vad infertilitet betyder för
dagens adoptioner torde tyngdpunkten förskjutits.
Just denna förskjutning av bevekelsegrunder bland adoptanter
parallellt med glidningen av värderingar i samhället i stort, tror jag
förklarar utvecklingen mot en mycket mera pragmatisk förmedlingsetik, som
också har inslag av vad jag vill kalla "människovärdes kränkande praktiker".
I gapet mellan retorik och praktik skymtar klichéartade policydokument som
inte mäktar kamouflera adoptionsverksamhetens hycklande dubbelmoral.
Att förmedla adoptioner är en delikat utmaning där de etiska
implikationerna är inbyggda i själva adoptionens utgångspunkter. Avståndet i
makthänseende mellan dem som adopterar och dem som blir adopterade och dess
representanter är milsvid. Globala orättvisor sorterar människor efter en
etnografisk stege, där normen är en vit heterosexuell man från medelklassen
(läs: adoptanter) och den mest förfördelade; en färgad kvinna från
underklassen (läs: adoptivbarn). Mot denna bakgrund är det obegripligt hur
aktörerna på den internationella adoptionsarenan håller sig med en moral som
om det fanns en särskild gräddfil för internationell adoption, höjd över den
övriga världsordningen. En moral som befäster hierarkiska strukturer och
rimmar illa med paroller om alla människors lika värde.
Hudfärgsvalet är ett mycket konkret exempel på en "människovärdes
kränkande praktik" som garderar vita adoptanter från risken att få ett barn
med en oönskad hudfärg, det vill säga svarta barn, och gör mig som svart och
adopterad oerhört upprörd. Adoptionsorganisationerna slingrar sig genom att
skylla på att givarländerna frågar efter adoptanters inställning till det
tilltänkta barnets hudfärg. Givarländerna vill naturligtvis förvissa sig om
att de svarta barnen hamnar hos föräldrar där de är välkomna.
Det borde vara en självklarhet att mottagarlandet tog ansvar för att
gallra bort den personkategori där barnets hudfärg fäller avgörande.
Förändringar av den svenska folksammansättningen förändrar också
valsituationerna, så att allt fler adoptanter kommer ha en naturlig
anknytning till det land som de väljer att adoptera från (adopterade som
adopterar, invandrade etc). Valsituationer som självfallet också kan gälla
för den i dag dominerande gruppen adoptanter, och där det snarare är frågan
om att välja än att välja bort.
Kravspecifikationen begränsar sig emellertid inte bara till
etnicitet. De flesta föräldrar vill ha barn som är så små som möjligt och
helst ska det vara ett flickebarn, vilket grundar sig i en föreställning om
att pojkar är mer besvärliga och i större utsträckning exponerade för
rasism. Här råder alltså en omvänd könsdiskriminering, så att pojkar har en
svagare ställning som adoptivbarn än flickor.
Den mest dagsaktuella och kontroversiella frågan på
människovärdestablån berör homosexuell familjebildning och adoption.
Huvuduppfattningen i adoptionsorganisationerna är fortfarande att
homosexuella inte ska kunna utredas för internationell adoption med
motiveringen att det skulle strida mot att en adoption alltid ska vara till
barnets bästa. En ekvation som det är svårt att få att gå ihop.
Hur kan adoptantens sexuella orientering förvandla adoption från att
vara det bästa och mest fantastiska sättet att bilda familj, till en
skärseldsdestinerad tillvaro för ett adoptivbarn? Adoptionscentrums
officiella homosexpolicy bygger på en "raspsykologisk" argumentation där
man försöker ge legitimitet åt föreställningen att ett internationellt adopterat
barn - till skillnad från andra barn - skulle ådraga sig psykologisk skada
av föräldrarnas sexuella orientering. Grundlösa påståenden som bygger på en
fundamentalistisk tolkning av Freuds utvecklingsteorier. En argumentation
som också stött på mycket intern kritik och som närmst för tankarna till
rashygieniska irrläror i det förgångna.
Genom en affekterad demagogisering försöker företrädare för
adoptionsorganisationerna måla upp en motsättning mellan en gynnsam
personlighetsutveckling för adoptivbarn och alla människors lika värde.
Poängen är ju att dessa båda går hand i hand och att ingen skulle ha mer att
vinna på en öppnare inställning gentemot annorlundaskap än vi som är
adopterade. Kan Adoptionsorganisationerna se att de är samma krafter som
utövar våld och förtryck mot homosexuella som också vänder sig mot den
internationella adoptionen? Jag kan inte förstå varför adoptionsorganisationerna
väljer att motarbeta en demokratiutveckling i Sverige under förevändningen att
motsatsen skulle innebära kulturimperialism. Vore det inte mer konstruktivt
att slå sig samman med företrädare för andra annorlundaskap och föra en
gemensam kamp för ett öppnare och mera tolerant samhälle? Adoptionscentrums
ambitioner att kvalificera sig som officiell samarbetspartner i
antirasismsammanhang och på biståndssidan åtnjuta status som
barnrättsorganisation, är vällovliga. Först måste Adoptionscentrum
emellertid sopa rent framför egen dörr och göra sig av med sin genanta och
besvärande dubbelmoral. Adoptionscentrums nya förslag till policydokument är en
dålig start och imponerar föga. Adoptionsverksamheten är i behov av en
moralfilosofisk kompass som klarar av 2000-talets krav. Detta arbete kommer
organisationerna inte att klara av på egen hand, varför det bör tillsättas en bred
parlamentarisk utredning som ser över hela den internationella
adoptionsverksamheten. Ett angeläget arbete som kan leda till både fler och
bättre adoptioner i framtiden.
Mikael Jarnlo
fristående debattör i adoptionsfrågor
ledamot av Adoptionscentrums förbundsstyrelse
