Adoptionscentrum står inför några viktiga etiska ställningstagande på 2000 talet. Jag har bara varit medlem sedan 1995 men ändå förstått att den moralfilosofiska kompassen svängt genom förbundets 30 åriga historia. En tillbakablick i äldre nummer av ¨Att adoptera¨ visar att 70 talets starka solidaritetstanken satte avtryck också inom adoptionscentrum som värderingsbärande kitt i adoptionstanken. Ideal som idag oftast beskrivs som oseriösa och flummig och inte sällan används som förklaring till varför våra tidiga adoptioner gick snett. Kommentarer och antydningar i den här riktningen hörs inte bara från adoptionscentrum, utan inte minst är dom vanliga bland missnöjda adopterade i min egen ålder kring 30. I takt med att adoption allt mer blivit en fråga om barnlöshet tycks en glidning i värderingar ägt rum. Motivet att adoptera kanske inte alls handlat om en tillfredsställelse över att kunna ge ett övergivet barn en familj utan om rent egoistiska fortplantningsbegär som ibland föregåtts av en smärtsam process av IVF behandling. Samhällsutvecklingen har drivit fram situationer som kräver att adoptionscentrums tydligt tar ställning i en rad viktiga etikfrågor.
Det handlar om att adoptanters önskemål om en särskild hudfärg eller kön. Om och vilka system som ska gälla för donationer. Kopplingen mellan inställningen till homosexuell familjebildning och en allmän humanistisk människosyn. Om hudfärgsvalet som kommit till för att vita adoptanter inte ska behöva riskera ett barn med en oönskad hudfärg (svarta barn) gör inte ställningstagandet mindre kontroversiellt. Genom att Adoptionscentrum erbjuder adoptanter denna möjlighet gör vi oss indirekt skyldiga till upprätthållandet av en rasistisk världsordning och då duger det inte att dölja sig bakom vackra policyformuleringar om att ¨adoptivbarn behöver föräldrar som har en genomtänkt och öppen syn på frågor som har med kön, ursprung och utseende att göra¨. Även om det inte är ointressant vad man säger i ord så är det ens handlingar som räknas. En hänvisning till att givarländerna i de länder där hudfärgsval kan bli aktuellt - begär att adoptanter ska ange vilka hudfärger de är öppna för - duger inte som försvar för adoptionscentrums ställningstagande.
Adoptanters hudfärgsgraderade känslor kan inte beskrivas som annat än uttryck för rasistiska känslor. Adoptionscentrum måste fråga sig om det är etiskt försvarbart att tillhanda denna föräldrakategori verktyg som gör det möjligt att omsätta en rasistisk känsla till en rasistisk praktik. För mig är det uppenbart att vi trots en förändrad lagstiftning - som tagit bort förmedlingsutskottets funktion - kraftfullt måste reagera de fåtal gånger som dessa situationer dyker upp. Förutom samtal med de aktuella adoptanterna så kan man tänka sig en ordning där adoptionscentrum underrättar NIA och ansvarig hemutredare, samt en rekommendation till den utländska kontakten att adoptionen inte ska fullföljas med hänvisning till att adoptanten uppvisat en personlig omognad som är olämplig för adoptivföräldrar .
Ytterligare en dagsaktuell fråga som berör förbundets hållning i människosyn hänseende handlar om inställningen till homosexuell familjebildning. Att vi nått så långt så att vi entydigt stödjer den ena homosexuella partens rätt att adoptera den andras biologiska barn ser jag som ett välkommet framsteg. Att huvuduppfattningen i adoptionscentrum fortfarande är att uppväxtvillkoren i en kärleksfull homosexuella familj alltid - ger ett sämre skydd för ett internationellt adopterat barn - än om barnet blir kvar i sitt hemland känns inte genomtänkt.
I det nya förslaget till policyuttalande: Adoptionscentrums syn på homosexuellas möjligheter till adoption, radas exempel upp på adopterades mer komplicerade livssituation så som en tidig separation, miljlöombyte med anpassningssvårigheter, byte av språkmiljö etc. Allt detta är oomtvistliga sakförhållanden, men vad är det som säger att man på ett sämre sätt skulle tillgodose dessa särskilda behov som homosexuell. Det psykosexuella kvasivetenskapliga s.k. ¨barnpsykologiskt utvecklingsperspektiv¨ som utvecklats av Magnus Kihlbom och därmed åtnjutit ett vetenskapligt skimmer är djupt olustigt. Att en läkare/expert än i våra dagar försöker dölja sina politiska motiv i ett legitimt emballage av professionalism . Det ska sägas till Kihlboms försvar att han garderar sitt resonemang med att ¨detta är inget jag kan bevisa eller belägga, men jag tror det kan vara av betydelse¨
Den interna debatten inom adoptionscentrum vill gärna inte se frågan om förbundets syn på homosexuell föräldrabildning som en fråga om diskriminering utan gömmer sig bakom en mur av legitimitet byggd på argument om att en adoption alltid måste utgå från barnets bästa. Den som tror att vi som talar om en öppen inställning till homosexuella som föräldrar för ens en sekund skulle ge avkall på något så självklart som barnets bästa, behöver bara ställa sig frågan varför en utsatt minoritet - i det här fallet homosexuella - skulle vilja utsätta sina egna barn för onödiga påfrestningar. Klichén om att homosexuella använder adoptivbarn som slagträ i sin kamp för ökade rättigheter börjar inte bara kännas sliten utan färdig att hänskjutas till den ¨postis debatt¨ nivå där den hör hemma (ursäkta alla postisälskare).
Kan adoptionscentrum se att de är samma krafter som utövar våld och förtryck mot homosexuella som också förtrycker svarta, handikappade och kvinnor ? För mig är det alldeles uppenbart, och då kan man inte i ena stunden sälla sig till dom som säger sig arbeta för ett öppet demokratisk och fördomsfritt samhälle med antirasistiskt arbete på programmet, och samtidigt vara en del av de samhälle man säger sig bekämpa. Denna dubbelmoral är både beklämmande och genant, och jag förstår inte varför vi som tillhör en ¨utsatt¨ minoritet inte kan känna samhörighet och förståelse för en annan utsatt minoritet.
Adoptionscentrum måste hitta tillbaka till en schysst och konsekvent moralisk hållning av ¨den högre skolan¨ där alla människor kan förvänta sig att återfinna oss. Inom förbundet finns 30 års erfarenheter av adoptionsarbete med utgångspunkt i en gemensam adoptionstanke. Kombineras denna tanke med en moralfilosofisk kompass som klarar av 20 hundratalets krav så ser framtiden ljus ut både för adoption och för adoptionscentrum.
Mikael Jarnlo
Ledamot av Adoptionscentrums förbundsstyrelse
