Den internationella adoptionsverksamheten står inför några viktiga etiska ställningstaganden under 2000-talet. Den moralfilosofiska kompassen har svängt genom adoptionernas trettioåriga historia. Sjuttiotalets allrådande solidaritetstanke om att den rika delen av världen skulle ta hand om barn som blivit föräldralösa till följd av fattigdom och svält har förskjutits. Adoption är idag oftare en lösning på egen barnlöshet och solidaritetstanken synes mer avlägsen. Denna samhällsutveckling har drivit fram situationer som kräver att man tar ställning i en rad viktiga frågor. En allmän debatt om homosexuellas möjligheter att adoptera internationellt har under de senaste åren förts i såväl dagstidningar som radio och TV. De adopterade som hitintills hörts och synts i media har företrätt en övervägande kritisk hållning till de homosexuellas möjligheter att prövas för adoption. AEF, Adopterade Etiopiers & Eritreaners Förening, är en ideell sammanslutning av vuxna adopterade från Etiopien/ Eritrea. Inom AEF förs ständigt diskussioner om vår unika situation som adopterade från just Etiopien/ Eritrea och frågeställningarna skiftar. Är det till exempel rätt att adoptera internationellt över huvud taget? Vilken betydelse har ursprungslandet? Ska homosexuella ha rätt att adoptera? Åsikterna är många och går isär på flera punkter. Därför har vi ställt oss tveksamma till den tendens till förenkling av frågeställning, och polarisering av åsikter, som genomsyrat den allmänna debatten. Som vi ser det, är detta en ytterst komplicerad och emotionellt laddad fråga, som i många avseenden saknar entydiga svar.
Internationella adoptioner är ett förhållandevis nytt fenomen, varför det saknas longitudinella studier som ger oss exakta svar om vilka framtida konsekvenser det har att ett barn, efter en första separation från biologiska föräldrar, adopteras till en annan kultur. Vi har saknat forskning om hur vi som vuxit upp som mörkhyade i Sverige påverkats i vår identitetsutveckling av att nästan uteslutande ha vita förebilder att tillgå. Vi vet inte vilken typ av "överlevnadsstrategier" som fungerat och inte fungerat för de adopterade i mötet med det nya samhället. Undersökningar om svenska adoptivföräldrars upplevelser och utveckling i sammanhanget, har lyst med sin frånvaro. På samma sätt, och av samma skäl, ser vi att forskning saknas kring internationellt adopterade som vuxit upp i homosexuella familjer. Alla i AEF vet hur det känns att vara avvikande och möta människors ofta klumpiga och obetänksamma kommentarer. När vi kom till Sverige i slutet av sextiotalet och början av sjuttiotalet, var mörkhyade fortfarande något exotiskt. Vi har mött förolämpande och nedsättande fördomar om vårt ursprung. Ibland upplevde vi att vi fick en oönskad roll som pionjärer och ambassadörer för de internationella adoptionerna. Vi föreställer oss att detsamma kan gälla för barn till homosexuella föräldrar och vi är således de första att motsätta oss tanken på att adoptivbarn ska få användas som nån sorts försökskaniner i sociala experiment.Samtidigt ser vi att samhället har förändrats under de senaste trettio åren. Sverige är inte fullt så homogent längre och vi möter en ökad respekt för såväl minoriteter som annorlundaskap. Detta ser vi som något mycket positivt och vi tror att detta är en nödvändig samhällsutveckling ur ett längre tidsperspektiv. För den som adopteras till Sverige idag, ser situationen annorlunda ut än för oss. Idag finns det vuxna förebilder från adoptivbarnens ursprungsländer här. Idag finns det ett betydligt bättre kunnande, lite mer forskning och en större medvetenhet om adopterades speciella behov och eventuella problem i samband med uppväxt och identitetsutveckling.
Debatten om homoadoptioner har delvis präglats av tyckanden snarare än vetenskapligt belagda argument. Inget orimligt i detta, men vi är angelägna om att ett framtida beslut om homosexuellas möjligheter att utredas för internationella adoptioner inte enbart grundar sig i allmänna känslor, utan också har någon form av vetenskaplig grund. Även om frågan är politiskt het just nu, kräver den tid och eftertanke, snarare än snabba svar och förhastade slutsatser. Vi menar att det inte enbart är en fråga om barnets bästa. Det är i lika hög grad en demokratifråga. Det ena utesluter inte det andra. Snarare är dessa två varandras förutsättning. Hur kan vi se till barnets bästa om vi inte erbjuder det en demokratisk uppväxtmiljö med samma rättigheter inför lagen oberoende av hans/ hennes hudfärg, religion, kön eller sexuella läggning? Och hur skulle vi kunna kalla oss demokratiska om vi inte sätter våra barns behov i första rummet? Vi förväntar oss att alla barn som adopteras skall garanteras bästa tänkbara föräldrar. Vi förväntar oss att föräldrar som adopterar ska granskas noga. De ska ha tänkt igenom hur de ska kunna prata med sitt barn om känsliga saker som barnets ursprung, sin egen och barnets sexualitet, samhällets fördomar, och alla de andra, tusen och åter tusen, frågor man står inför som förälder. De måste ha strategier för att stödja barnets identitetsutveckling. De behöver ha ett nätverk av människor som kan fungera som förebilder där de själva brister. De ska hjälpa barnet att skapa en positiv självbild, en stark självkänsla, och en upplevelse av kulturell och nationell tillhörighet. Det är jättehöga krav vi ställer på de föräldrar som ska adoptera, och dessa krav ställer vi lika högt oberoende av om föräldrarna är svarta, muslimer, ensamstående eller homosexuella.
Vi är många som har starka känslor och åsikter i den här frågan och adopterade är inte en homogen grupp! Däremot är vi en grupp i minoritet och vi i AEF är övertygade om att en samhällsutveckling som verkar för en ökad respekt och öppenhet gentemot minoriteter och annorlundaskap alltid kommer att gagna internationellt adopterade i längden. Därför menar vi att debatten bör handla om hur vi på bästa sätt försvarar människors lika rättigheter inför lagen och samtidigt värnar barnens bästa i alla situationer.
Adopterade Etiopiers & Eritreaners Förening
