Med hänvisning till subsidiaritetsprincipen som finns inskriven i de av Sverige tillträdda Barnkonventionen och Haagkonventionen kräver vi att socialdepartementet i sin kommande proposition till riksdagen föreslår ett omedelbart avbrytande av adoptionsavtalet med Korea.
Sedan 1953 har över 150 000 koreanska barn adopterats bort till ett 15-tal västländer. Inget annat land har adopterat bort så många av sina medborgare som Korea. Korea har också dominerat adoptionsverksamheten i Sverige, det land i världen som adopterat flest utländska barn. Av Sveriges 45 000 utlandsadopterade kommer 9000 från Korea. Fortfarande lämnar över 2000 barn Korea för internationell adoption varav hundratalet placeras i Sverige.
1966 ingick blivande NIA, Statens nämnd för internationella adoptioner, en bilateral överenskommelse med den koreanska adoptionsbyrån Social Welfare Society. Detta är det avtal som fortfarande reglerar adoptionerna från Korea till Sverige. 1980 övertog den privata stiftelsen Adoptionscentrum adoptionerna från Korea. NIA administerar numera enbart licensen för adoption från Korea.
De av Sverige tillträdda Barnkonventionen och Haagkonventionen om skydd av barn och samarbete vid internationella adoptioner, stipulerar att internationell adoption alltid ska vara sista alternativet då barn i första hand ska "tas om hand på lämpligt sätt i sitt hemland". Om inte barnet kan växa upp i sin biologiska familj, ska placering hos anhöriga alternativt i foster- eller adoptivfamilj i hemlandet prioriteras före internationell adoption. Detta kallas i sammanhanget för subsidiaritetsprincipen.
Denna grundläggande princip som genomsyrar de båda konventionerna fastställer därmed med all tydlighet att barnets bästa alltid ska gå före vuxnas behov av barn, samt att möjligheten till en bättre materiell standard inte på något sätt är en tillräcklig grund för internationell adoption. Ansvaret för uppfyllandet av subsidiaritetsprincipen ligger både på ursprungs- och mottagarland.
Det är självklart att ett ursprungslands möjligheter att uppfylla subsidiaritetsprincipen är starkt kopplat till de ekonomiska möjligheter som föreligger. Korea är sedan 1996 medlem av OECD och räknas som världens 12:e rikaste land. Landet har på rekordtid utvecklats från en krigshärjad och utfattig före detta koloni till en världsledande industrination som bland annat exporterar mobiltelefoner, bildskärmar, elektronik, bilar och datakomponenter. Det råder med andra ord inga som helst tvivel om att Korea idag är ett land som har alla möjligheter att kunna hand om sina egna barn. Att internationell adoption fortsätter från Korea har att göra med en kombination av ett patriarkalt skambeläggande av ensamstående mödrar samt en avsaknad av ett välfärdssystem för att dessa ska kunna behålla sina barn, förutom det faktum att verksamheten är lukrativ i sig för de inblandade organisationer.
Den mottagande statens del i uppfyllandet av subsidiaritetsprincipen handlar om att samtycka till att adoptionsförfarandet får fortskrida. I Sverige är det den statliga myndigheten NIA som ger fortsatt auktorisation för adoption från Korea. I maj förra året redovisade den statliga utredningen om internationella adoptioner (SOU 2003:49) sitt slutbetänkande. Bland utredningens förslag, som ligger till grund för den proposition som just nu förbereds vid socialdepartementet, står att läsa: "Länder som har ekonomisk förmåga att ta hand om sina barn, men som av t ex sociala eller kulturella skäl väljer att adoptera barnen internationellt, är tveksamma som samarbetspartner. Det kan inte uteslutas att internationell adoption i det sammanhanget fördröjer attitydförändringar till ensamstående mödrar
eftersom 'problemen' exporteras. Vi anser att det kan ifrågasättas att Sverige medverkar i en sådan verksamhet."
Med hänvisning till denna skrivelse i utredningen kräver vi därför att socialdepartementet i sin kommande proposition till riksdagen föreslår ett omedelbart avbrytande av Sveriges adoptionsavtal med Korea. För att Sverige ska kunna uppfylla sitt åtagande till Barnkonventionens och Haagkonventionens subsidiaritetsprincip måste NIA frånta Adoptionscentrum licensen för adoption från Korea.
Daniel Hagström, företagsekonom och adopterad från Korea
Kim Jonsson, beteendevetare och adopterad från Korea
Johan Julius, litteraturvetare och adopterad från Korea
Anna von Melen, sociolog och adopterad från Korea
Susanna Nyberg, statsvetare och adopterad från Korea
Erik Odenstad, nationalekonom och adopterad från Korea
Helena Pettersson, etnolog och adopterad från Korea
Tina Reimer, ekonomhistoriker och adopterad från Korea
Malena Swanson, jurist och adopterad från Korea
Jonas Cho Walsgård, koreanolog och adopterad från Korea
